Sida 138
Hustrun sjönk dervid ned och lutade sig mot en af kuddarne, utan att dervid släppa mannens och sonens händer. Dessa följde hennes alla rörelser under uttryck af det djupaste bekymmer.
Hastigt reste hon sig upp från kudden och stirrade på dörren till köket.
»Kron!» hviskade hon i mannens öra; »det är någon som tassar på dörren der ... Smyg dig dit på tåspetsarne och se efter hvem det är.»
Gevaldigern hörsammade tillsägelsen och öppnade hastigt dörren.
»Det är Karin,» ropade han; »hvad vill du?»
»Är det du, din fan!» skrek frun; »kom in du.., kom på ögonblicket!»
Pigan inträdde i rummet. Hennes ansigte såg förstördt ut.
»Hvad lyssnar du efter?» frågade matmodern, genomborrande den tillfrågade med de skarpaste blickar. Fru Kron hade i allmänhet öfverflöd på sådana.
»Jag ... jag trodde att frun ville mig något,» stammade pigan.
»Jaså, du trodde det, och ändå kommer du inte in af dig sjelf, utan du står i stället med tillslutna läppar och spetsade öron bakom dörren!»
»Söta fru, jag har ju inte gjort något ondt,» bedyrade Katarina med ögonen än på matmoderns ansigte och än på den tomma koppen.
»Du lyssnade, ditt djur!» röt frun; »du hörde, att jag hade pengar gömda under golfvet i ... i klädståndet, som ... som jag har i stan ... hörde du inte det? ... Hjelp! Hjelp!» skrek hon till, i det hon under krampaktiga ryckningar kastade sig på soffan; »jag dör! Jag dör! ... Evige Gud och skapare!»
»Spring på ögonblicket efter assessorn eller någon annan läkare ... hvilken du först får tag uti,» befalde gevaldigern, knuffande ut Katarina genom dörren. Den starke mannen skalf som ett asplöf.
»Nej, nej, det finns ingen hjelp!» qved gevaldigerns hustru under den grufligaste kramp, »stackars Kron! Arma barn! Det är ute med mig, jag känner det, jag ... det är döden som grasserar i mina inelfvor ... kommen hit! ... Närmare, närmare! Gud misskunde ... Kron! Lemna de
Källa: Project Runeberg ·