Sida 140
Sextonde kapitlet.
Tröst i bedröfvelsen.
»Hur står här till?» frågade assessor Hagel, i det han med andan i halsen inträdde i gevaldigerns sängkammare och närmade sig soffan, hvarpå den döda låg.
»Död, död!» svarade gevaldigern, som satt på en stol nära soffan.
»Död, död!» upprepade Albert från fönstret, hvarvid han tagit plats.
Faderns och sonens ansigten täflade i blekhet med den afsomnades.
»Ja, jag ser det ... det gick hastigt, det,» yttrade assessorn med handen om den dödas ena hand och blicken på hennes ansigte.
»Ja, hastigt, rysligt!» pustade enklingen; »grufliga voro hennes plågor.»
»Jo jo men,» mumlade assessorn, sneglande åt sidan på enklingen; »när dog hon?»
»Det är jemt en timme sedan,» svarade gevaldigern.
»Berätta mig alla omständigheterna,» uppmanade läkaren, sättande sig framför soffan.
Gevaldigern efterkom läkarens önskan och berättade ordentligt från början till slut.
»Jaså, hon blef värre efter dekoktens intagande,» yttrade assessorn; »hm, hm!»
»Hon blef alltid sämre sedan hon druckit den,» försäkrade enklingen.
»Finns det något qvar af kryddorna?» sporde läkaren.
»Ja, här är påsen,» svarade Kron, i det han uppstod och närmade sig en liten skänk, hvilken han öppnade och derutur framtog en mindre papperspåse.
Assessorn rörde med fingrarne i påsen och undersökte noga dess innehåll.
»Ingen fara med kryddorna,» förklarade han; »det var jag nog säker på ... det visste jag förut, men ... det var sannt det, hvar är koppen, som hon drack ur?»
Källa: Project Runeberg ·