Sida 196
besvara de frågor min pligt ålägger mig att för er framställa.»
»Frågor till mig! ... Hvad menar ni med det, herr polismästare?» sporde grefven med häftighet och till hälften resande sig upp från divanen.
»Sitt stilla, herr grefve! ... Att ni blifvit funnen dernere i källaren bland ett större förråd af vapen och skarp ammunition, funnen derjemte med vapen i hand, allt det der är klart ...»
»Klart! ... Hvad är det som är klart?» ropade grefven med allt mer och mer vidgade ögon.
»Det är inte derom jag behöfver fråga er,» fortfor polismästaren; »det är, som jag säger, klart.»
»Det är så hin heller, min gunstig herre!» utlät sig grefven temligen högljudt.
»Grefve Lejonborg!» yttrade embetsmannen med ännu högre stämma; »behöfver jag påminna er hvem ni har framför er? ... Behöfver jag uppmana er att föra ett mera hyfsadt språk?»
»Men hvad angå mig dessa frågor? ... Hvad gemenskap har väl min person med källarn och hvad som der finns? ... Är jag då anklagad för något? ... Jag anhåller att få upplysning derom ... jag anser under min värdighet att besvara någon enda fråga i ett sådant sällskap som detta ... och jag anhåller att få aflägsna mig så fort som möjligt ... det här är i sanning kuriöst, herr polismästare! ... Ganska kuriöst, det måtte jag säga!»
Grefve Lejonborg, hvars adliga blod för ögonblicket svallade öfver, steg upp och gjorde min af att utan vidare omständigheter aflägsna sig.
»Tag ej ett enda steg, herre!» röt polismästaren, »eller använder jag för ert kvarhållande de tjenliga medel, som kunna vara af nöden ... stilla derför och tyst till dess jag bjuder er att tala! ... Har ni förstått mig, herr grefve?»
»Älskade Carl Gustaf!» inföll nu Anna, betraktande grefven med tårglänsande ögon och hopknäppta händer; »hvarför göra det onda ännu värre! ... Hvarför inte i stället bekänna allt!»
»Hä?» spratt grefven till; »bekänna!... Hvad är det jag skall bekänna? ... Men,» mumlade han sakta för sig sjelf, »är hon då galen som kallar mig för du i andras närvaro!»
Källa: Project Runeberg ·