Sida 197
»Kanske ni vill bestrida, att källaren dernere är full med vapen?» frågade polismästaren; »är det väl möjligt, att ni skulle kunna förneka det?»
»Visst är det vapen nere i källaren,» svarade grefven; »men hvad angår det mig?»
»Ni medgifver jemväl, att der står en fjerding med skarpa patroner?»
»Visst medgifver jag det ... jag har ju sett det med mina egna ögon ... men ...»
»Ni hade två pistoler i era fickor?»
»Ja, jag tror väl att jag der nere stoppade ett par sådana på mig ... jag är ej den man, som låter leka med sig,» tillade grefven med martialisk uppsyn.
»Dessa pistoler äro märkta med ert grefliga vapen.»
»Med mitt vapen!»
»Ja, de tillhöra följaktligen er sjelf, herr grefve.»
»De tillhöra mig, säger ni!» utropade denne.
»Ja er ... hvem skulle de eljest tillhöra?»
»Men jag begriper inte ... man kan ju bli förryckt af det här!»
»Ni nekar väl inte, att ni stod med en bössa i hand, när vakten kom ned?»
»Nej, visst hade jag en bössa i hand ... men ...»
»Och att ni aflossade denna bössa på vakten, som gått ned för att gripa er?» fortfor polismästaren med ett uttryck af högsta ovilja.
»Gripa mig! ... Hvarför det?.. . Hvarför ville den gripa mig?»
»Att bössan var skarpladdad, bevisas deraf, att den soldat, mot hvilken ni aflossade skottet, fick en kula i benet på sig.»
»Gud vare lof!» utbrast grefven.
»Gud vare lof, säger ni?» frågade polismästaren med en blick af förvåning.
»Gud vare lof, att det bara var i benet?» fortfor grefven med en glädjeton, som hedrade hans goda hjerta.
»Bara i benet?» anmärkte polismästaren; »herr grefve, ett ben mer eller mindre tyckes vara detsamma i era ögon.»
»Han är ryslig ... jag känner inte mer igen honom!» yttrade Anna, strykande lockarne ur sin panna, hvarigenom den själsångest, som stod tecknad derpå, blef allt tydligare.
Källa: Project Runeberg ·