Sida 225
»Nej, jag ansåg det onödigt, emedan ...»
»Det var så mycket bättre ... äfven hon och den der jägaren måste bli förvissade om, att den olycklige grefven förlorat förståndet.»
»Det är klart, herr grefve,» svarade polismästaren med liflig beredvillighet.
»Jag väntar af er skicklighet och ert nit, att mina befallningar punktligen åtlydas.»
»På ögonblicket, herr grefve.»
»Och att grefven behandlas med all den omsorg, som hans beklagansvärda belägenhet förtjenar.»
»Det ansvarar jag för.»
»Vigtigast framför allt är, att ni sjelf, herr polismästare, är öfvertygad om den stackars grefvens verkliga tillstånd.»
»Det förstås.»
»En med hofvet så nära lierad och med utsigt till de högsta befordringar i staten samt derjemte, såsom jag nämnde, tillhörande en bland vårt lands ädlaste ätter, kan omöjligt anstifta eller deltaga i sammansvärjningar af denna art.»
»Omöjligen, herr grefve ... Jag begriper inte, hur jag kunde misstaga mig så.»
»Betyder ingenting ... farväl, herr polismästare!»
»Jag innesluter mig i herr grefvens fortfarande öfverseende, ynnest och bevågenhet.»
»Ännu ett ord, min herre ... det är onödigt att någon, eho det vara må, får veta det ringaste om detta vårt samtal ... man skulle kunna utsprida, att polismakten hemtar råd och upplysningar af mig, ehuru, som ni sjelf nu finner, mina råd och upplysningar icke alltid äro att förbise.»
»Jag medgifver detta af hela mitt hjerta ... utan herr grefvens bistånd hade jag i förevarande sak otvifvelaktigt gjort mig skyldig till den största obetänksamhet och dumhet.»
»Alltför stor artighet, min högtärade vän! ... Vid nästa nya undersökning af förhållandet skulle ni, jag är viss derom, hafva upptäckt precist detsamma som jag ... Au revoir, herr polismästare!»
Den tillförordnade bugade sig och gick.
Knappt hade kungl. polisens synlige chef aflägsnat sig, förrän den osynlige fattade ringklockan och ringde med häftighet.
En betjent skyndade in.
Källa: Project Runeberg ·