Sida 312
»Jag behöfver den inte ... denna rena blick och dessa klara tårar måste vara ett oskyldigt hjertas egendom.»
»Haf tack för dessa ord! ... O, aldrig kan ni föreställa er, hvilken rik tröst de skänka mig i denna stund!»
»Så ung och redan så olycklig!» sade ynglingen med djupaste rörelse.
»Så god ni är,» yttrade hon, »så ädel! ... Den bäste, den ädlaste jag hittills funnit!»
En arm, den rundaste och hvitaste som någon qvinna ännu egt, sköt dervid fram genom en öppning på den mörka sidenkappan och lade lätt sin hand på ynglingens skuldra.
»Men jag skall gifva denna förklaring som ert ädelmod förbjuder er att fordra,» hviskade hon; »jag skall gifva er den, om också mitt hjerta skulle brista dervid ... Jag begär af er ett möte.»
»Ett möte!» stammade han med en förvirring, som allt mer tog öfverhand.
»Ja, ett möte ... det sista. ...»
»Det sista!»
»Ja, det sista ... ett möte för sorgligt förtroende och evigt farväl!»
»Hvar och när?»
»På samma ställe der vi först råkades ... vid stranden.»
»Ja, vid stranden.»
»I morgon förmiddag klockan tio.»
»Jag skall komma.»
»Till dess skall ni tänka på mig med det deltagande, som den oförvållade olyckan förtjenar ... ja, ni skall göra så, det vet jag ... jag har sett er så litet, och ändå tycker jag, att jag känner er så väl!»
Flickan lutade dervid sin panna mot samma hand som hvilade på Alberts axel.
I detta ögonblick glömmande jord och himmel och knappast vetande hvad han gjorde, lindade han sin arm om hennes sylfidiska lif och slöt henne sakta till sitt bröst.
När han då kände mot sitt hårdt bultande hjerta den häftiga rörelsen af en barm, hvilken svälde hög och fri under det lösa, lätt eftergifvande sidentyget, kunde han icke motstå begäret att närma sin mun till det riklockiga hufvud, som svallade och brände mot hans eget.
Källa: Project Runeberg ·