Sida 54
derigenom åstadkom, såsom det tydligen förmärktes, ett obehagligt intryck på den främmande damen.
»Jag får då inte veta med hvem jag har den äran att tala?» fortfor han, men denna gång låtande bli att skratta för att kunna le som förr.
»Olyckan och smärtan behöfva inga namn och titlar,» svarade fruntimret.
»Nå, får gå för det då,» genmälde han; »men på hvad sätt kan jag vara till tjenst ... annars är väl jag den siste, som någon begär en tjenst af ... ja, jag går till och med så långt, att jag ber Gud bevara en och hvar från de tjenster jag brukar bevisa folk, ehuru detta verkligen är emot mitt eget intresse ... den enes död, den andres bröd ... ingen kan bättre än jag värdera det gamla ordspråket ... jag skulle, rent ut sagdt, svälta ihjäl, om detta ordspråket vore en lögn ... men låt mig åtminstone veta hvarom fråga är.»
»Jag har kommit till er för att ...»
»För att ...»
»För att bönfalla om den afrättade.»
»Den hängde?»
»Ja, för att bönfalla om hans lik,» svarade qvinnan med halfqväfd röst.
»Hvad vill ni med hans lik?»
»Begrafva det.»
»Gräfva ned det i jorden?»
»Ja.»
»Barnsligheter ... Är det då inte tusen gånger bättre att sväfva i luften med sol och stjernor öfver sitt hufvud?» yttrade den treflige gamle.
»Och sönderslitas af roffåglarne,» inföll qvinnan rysande.
»Är det bättre att spisas af mullvadarne?» forfor den lugnande värden.
»Den olycklige, den olycklige!»
»Hvad går det för nöd på honom? ... Han dog emellertid som det en karl egnar och anstår, det måste jag medge ... inte en blink på ögat, inte en dragning på läppen.»
»Ni såg honom dö?»
»Jag gjorde väl mer än så ... det var ju jag som befordrade honom till evigheten.»
Källa: Project Runeberg ·