Sida 71
genomvandrat landsbygderna och gjort affärer för gemensam räkning.
Begge voro glashandlare och glasmästare, hade hvar sin hustru, hvar sitt barn samt hvar sin häst och kärra.
Huruvida dessa tvänne qvinnor voro hustrur inför lag och evangelium, känna vi ej sä noga, ty med zigenar-familjer, liksom med annat till och med hederligare folk, är det ofta ej så noga med den saken; men säkert är, att madamerna Bränner och Stark hade alla en hustrus rättigheter, hvilka de också till sådan vidd uppfattade, att de esomoftast glömde sina skyldigheter. Ehuru sins emellan merendels i oenighet, kommo de likväl deruti öfverens att ej vara sina respektive män undergifne samt att åt dessa inrymma så liten del af husbondeväldet som möjligt. De lyckades också utomordentligen väl, ty begge voro ovanligt sköna qvinnor med lockar och ögon ur Österlandets sagoverld.
Skönhetens makt är lika oemotståndlig i zigenarens taklösa tjäll som i hofvets gyllene salar.
Bränner och Stark, så zigenare de än voro, tycktes för öfrigt vara medgörligare och frommare till sinnes, än deras kamrater i allmänhet äro. Kanske bidrog till denna ovanliga omständighet det yrke, de begge idkade. Alla glasmästare borde hafva varma, milda och upplysta själar, ty det ämne, de dagligen handtera, lemnar ju ett lätt tillträde för solen och ljuset.
Bränner och Stark hade hvar sitt barn, den förre en dotter, den senare en son. Bruno och Anna Jolanta voro jemnåriga och hade vuxit upp tillsammans.
Bruno hade ansigte som en örn och äfven färg lik en sådan, men som det stolta örnnamnet icke gerna kunde anstå en tattareson, så kallades han allmänt i trakten deromkring för »korpen från Knapekulla».
Anna Jolanta, skönare än till och med hennes egen moder någonsin varit, kallades deremot för »Knapekullas ros», trots det zigenarblod, som brusade i hennes ådror. Hon var en ny »Preciosa», ehuru ej ett högadeligt hittebarn, såsom denna. En flicka kan nog vara underskön ändå, utan att kalla en grand af Spanien för fader.
Bränner och Stark, hvilka, efter några års vistande i Knapekulla, hade under tårar sett sina hustrur föras till grafven, ehuru de buro sin förlust såsom förståndige män, voro visst icke i klena ekonomiska omständigheter. Ryktet
Källa: Project Runeberg ·