Sida 70
himlakroppen. — Beundrade han väl lärkorna, som sväfvadc och qvittrade högt i sky? Nej, en så rent praktisk man som han, kunde icke gerna hugsvalas af poeters vanliga gudamat.
Nej, han betraktade blott den hvita trehörningen, som glänste fram ur skogsbrynet.
Pipmunstycket halkade undan hans läppar, och det vanliga trefliga leendet försvann.
»Borta, borta!» mumlade han för sig sjelf; »det finns då verkligen en varelse på denna tokroliga jord, som vågar något af tillgifvenhet och kärlek; men,» tillade han, »hade hon uppskjutit saken i åtta dagar, så hade det nog fått vara som det var, det är jag säker om, ty jag känner de uslingarne jag ... Det finns ingenting som icke kan glömmas efter åtta dagar ... på det vågar jag tio halsar mot en, om jag hade dem.»
Det trefliga leendet spelade ånyo på den gamles läppar.
Åttonde kapitlet.
Blickar på en förfluten tid.
Inom Tjusts härad, fyra mil norr om Vestervik, är belägen en by med namnet Knapekulla.
Denna by hade sin märkvärdighet derigenom, att alltsedan urminnes tid zigenare eller s. k. tattare bebott den, och ännu för omkring tjugu år tillbaka utgjorde medlemmarne af ifrågavarande stam flertalet af byns invånare.
Till Knapekulla anlände, i början af detta århundrade, tvänne zigenare med namnen Bränner och Stark. De hade, märkvärdigt nog, ledsnat vid det kringstrykande lefnadssätt, hvarvid de ända från sin barndom vant sig, hvilket till någon del bevisade, att det hos dem fanns bättre gry än hos de fleste af deras stam.
Mellan dessa begge rådde ett vänskapsförhållande, kanske mer grundadt på umgängesvana än på någon innerligare böjelse, ty de hadc ända från yngre dagar tillsammans
Källa: Project Runeberg ·
