Sida 85
mognade åldern, som högmodet å ena sidan och afunden å den andra draga de breda svarta strecken både öfver det röda och det hvita.
Gossarne och flickorna, alla i sina bästa kläder, hoppade lätta och leende, utan tillgjordhet, om hvarandra i »Fria valet», en filialafdelning af kadriljen. Dansmusiken utfördes af en enda fiol, men mera behöfdes icke för att bevinga den snälla lärarinnans elever. Fiolen var dessutom en högtid i jemförelse med lärarinnans annars vanliga trallande stämma, hvilken just icke var den behagligaste att höra.
Men kunna vi väl lyssna till dansmusiken utan att kasta en blick på spelmannen, som, inträngd i en kakelugnsvrå och med en notställare framför sig, qvintilerar så vackert? Nej, låtom oss betrakta honom, ty herr Lund, mamsell V**s skugga under loppet af trettio bortspelade år, förtjenar onekligen vår uppmärksamhet. Så långt man kunde minnas tillbaka hade han alltid varit sig lik. Samma bleka ansigtsfärg, samma stora, tunna, krokiga näsa, samma krökta rygg och kala hjessa. Herr Lund hade säkert blifvit född sådan han nu var, och huru kan väl den få någon ålderdom, som aldrig haft någon ungdom? — Herr Lund tyckte också sjelf, att han aldrig varit annorlunda. I trettio år hade han spelat upp till dans för barn och den ena barnaskaran efter den andra hoppat förbi honom och försvunnit; men icke desto mindre trodde han sig ännu spela för samma ungdom.
»Vet herr Lund af,» frågade honom en dag mamsell V**, »att min förra elev, fröken v. T., stod brud i går?... Nog måtte väl herr Lund minnas henne?»
»Jaså, hon som var med på barnbalen i förra veckan, den der lilla i skära byxoma,» svarade herr Lund.
»Har inte herr Lund hört,» frågade hon en annan gång, »att fru H., min förra elev, dog för åtta dagar sedan från sin stackars man och sina sex små?»
»Jaså, hon som var med på bambalen i går,» svarade herr Lund.
»Herre Gudl Har då verkligen herr Lund aldrig varit bam sjelf I» utbrast lärarinnan, skrattande så att löslockarna slängde af och an, liksom för en stormvind.
Herr Lund stirrade på henne och teg, fynbart förvånad öfver hennes skratt.
Källa: Project Runeberg ·