Sida 86
Det var också icke heller någonting att skratta åt. Herr Lund hade verkligen ej haft någon barndom, det är dagsens sanning.
Han härstammade på mödernet från ett värdshus å kungl. Djurgården och på fädernet från Sveriges höglofliga riddarhus. Följden af föreningen mellan de begge husen blef barnhuset. Der tillbragte han sin barndom, sin bleka barndom, en barndom, icke att le åt, utan att gråta åt, och hvad man gråtit åt, är icke roligt att minnas. Derför mindes icke herr Lund att han varit barn. Han grät lika ogerna som han skrattade.
Herr Lund röjde tidiga anlag för snickaryrket, ty han täljde sönder bord och bänkar på barnhuset. Försynen hade säkert ämnat honom till något stort i den vägen. Han fick mycket stryk, men täljde ändå. Han förflyttades från barnhuset, månne väl till en snickareverkstad? Nej, han transporterades in på Svea gardes musikkår. Man satte en flöjt i hans hand. Han täljde sönder den, fick mycket stryk, men täljde ändå. Man tog ifrån honom alla träinstrument och presenterade honom i stället en messings-trumpet. I den täljde han in sitt namn och, för att vara opartisk, hela musikkårens. En sann musikus får, och bör visserligen medelst sitt instrument föreviga sitt namn, men icke får han rista in det deruti, i synnerhet om instrumentet tillhör kungl. maj:t och kronan. Han fick prygel för detta sitt välförhållande, men under sjelfva exekutionen täljde han med naglarne sönder bandtleret på en af de gardister, som höllo honom. Herr Lund var oefterrättlig.
Detta allt oaktadt, avancerade han i tidernas längd till håboist, icke för det han blåste så väl, utan för det han täljde de vackraste snusdosor och piphufvud till presenter åt musikdirektören och officerarne.
Bland andra konststycken täljde han sig äfven en fiol, och som den var hans eget verk, så lärde han sig äfven traktera den. Denna blef honom till stor nytta, sedan han fått afsked från regementet, der han i allmänhet varit afhållen för sitt stilla, ordentliga och, med undantag af det musikaliska, alltid påpassliga förhållande i tjensten. Fiolen var ett verkligt mosaikarbete, ty den var skarfvad och lappad från ofvan till nedan. För hvarje bal gjorde han sig nytt stall och nya skrufvar. Instrumentet var rysligt att skåda, alldeles likt de reformer, som furstarne på eget
Källa: Project Runeberg ·
