Sida 140
S:t-Foix och den obekante åtföljas till Bouiogneskogen, der de slåss på värja.
S:t-Foix biir blesserad och hans motståndare uttrycker sin ledsnad öfver denna olycka.
»Det gör ingenting,» ropar S:t-Foix »bara ni erkänner, att det var en sakramenskadt dålig diner.»
Café Procope besöktes ofta af Camille Desmoulins, en af den första revolutionens snillrikaste och ädlaste frihetskämpar.
En förmiddag sitter han derinne, blickande otåligt mot dörren, men med ansigtet strålande af öfverjordisk lycka.
Tvänne personer inträda, och med ett utrop af förtjusning hastar Camille emot dem.
De två äro S:t-Just och Robespierre, hans ungdomsvänner.
»Låtom oss skynda, skynda 1» ropade han, fattade deras händer och tryckande dem till sitt bröst.
Derefter skyndade de ut. Hvart?
Camille skulle den dagen gifta sig med Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon, på sin tid den skönaste, talangfullaste och rikaste flicka i Paris.
Hon hade sett Camille, lyssnat till hans röst, när han uppmanade till strid för frihet och fosterland, och hon älskade honom.
Men den blyge Camille, vältalig inför ett helt folk, var stum inför henne.
»Camille,» sade hon derför en dag till honom, »jag tycker mycket om er när ni tiger, men ännu mer när ni talar.»
Camille började tala, och det var för att i evighet få fortsätta dialogen som han hade så brådtom att följa S:t-Just och Robespierre.
Ungdomsvännerna förde honom till altaret, att förenas med Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon.
Någon tid derefter förde honom samma ungdomsvänner till La place de la Révolution, att förenas med guillotinen.
I det inre rummet af Café Procope brukade Bonaparte dricka te och läsa tidningarna pä den tiden han till sin stora bedröfvelse icke hade annat att göra.
Garsongerna på stället kunde svära på att de aldrig sett honom le eller hört honom tala.
De trodde honom vara född med ett ansigte af gul marmor.
Källa: Project Runeberg ·
