Sida 159
*Hvarför skalle jag mer än någon annan känna obehag dervid?»
»Jag tänkte, att ni som fruntimmer...»
»Hvarför skulle döden hafva något förskräckande för mig!» yttrade hertiginnan.
»Visserligen icke ... men ...»
»Ni önskar ej min närvaro, hertig?»
»Jag önskade den icke, men för er egen skull, madame ... Dock, om ni står fast vid er önskan, faller det af sig sjelf, att jag måste efterkomma den... Ni eger deruti, liksom i allt annat, endast följa er egen vilja.»
»Jag tackar er för det, monsieur.»
En stunds ömsesidig tystnad följde derpå.
»Är det något annat, hvari jag kan vara till er tjenst?» frågade ändtligen hertigen.
»För närvarande icke.»
»Ni befaller kanske, att jag aflägsnar mig, madame?» sporde de Beaudreuil, resande sig från stolen.
»Jag har icke rättighet att besvära er längre,» svarade hertiginnan, på detta sätt afskedande sin man.
Hertigen bugade sig vördnadsfullt och ämnade gå.
»Monsieur,» yttrade hertiginnan, »råkar ni snart baron S:t-Bris?»
Hertigen vände sig om.
»Det är mycket möjligt, madame,» svarade han.
»Det säges, att han är en af edra dagliga gäster,» fortfor hertiginnan.
»Visserligen ... men ...»
»Men som han ej är en af mina och aldrig kan bli det, så bed baronen vistas öfverallt ntom i min närhet.»
»Jag förstår er icke, hertiginna.»
»Ni förstår mig, men jag förstår icke er, och det oroar mig föga... farväl, hertig!»
Hertigen bugade sig ånyo och gick.
»Skulle det kanske blott vara ett verk af min inbillning?» frågade derefter hertiginnan sig sjelf; »men i hvad fall som helst skall jag vara närvarande ... Grafvens port får ej, kan ej tillslutas, förrän allt är lika klart pä denna sidan som det är på den andra... Ingen ovisshet får fläta in sina mörka blad i den krans jag lägger på min stackars onkels graf... O, min Gud! Jag står då alldeles ensam här i verlden ... ingen slägting, ingen vän!...
Källa: Project Runeberg ·