Sida 160
Ingen vän?... Ah!» tillade hon leende, »jag har ju min riddare pä Bastiljplatsen... min fattige och obemärkte, men tappre, trogne riddare.»
När hertigen kommit upp i sin väning, möttes han af baron S:t-Bris, hvilken muntert skyndade emot honom.
»Ni här, monsieur?» sade hertigen till baronen.
»Ja,» svarade denne, »och med mänga nyheter, hvaraf en kan vara nog för oss, ätminstone för närvarande.»
»Och denna nyhet är?»
»Att municipalgardisterna samtligen draga sig ät högvakterna, och att polissergeanterna börja beklaga sig öfver den nyck af naturen som gjort dem nägra tum längre än vanliga menniskor.»
»Hvad menar ni med det?»
»Hvad annat än att polisen kommer till korta, sä fort den hinner.»
»Deraf följer?»
»Att intet tillfälle kan vara mer tjenligt än nu, för den händelse ni skulle vilja göra ett visst rykte till verklighet.»
»Ja, det är verkligen hög tid,» sade hertigen, pustande ut och torkande sin panna; »det är hög tid, så framt icke ett nytt rykte skall gifva sig luft, ett rykte som förhåller sig till det gamla som domsbasunens ljud till aftonvindens suck... Den senare insöfver de lefvande, men den förre uppväcker de döde ... Ja, S:t-Bris, ögonblicket är inne, om också en municipalgardist postade vid hvarje gathörn och en polissergeant lurade vid hvarje port!»
FEMTONDE KAPITLET.
Spökhusets granne inomhus.
Broder Brédöt, af hvilken läsaren både hörde och säg åtskilligt i slutet af .1847, bebodde ännu det lilla huset midt emot Armands förra hem.
Källa: Project Runeberg ·