Sida 231
personer... Men i morgon skall solen belysa en barnaskara, som intet öga kan räkna och inga kanoner förstumma.»
»Bravo! LefveArm...»
»Tystl» påbjöd anföraren; »hören I nu?» tillade han, lyssnande.
»Ah, de komma från Rue Rivoli,» hviskade en.
Derefter gaf anföraren hviskande order till fyra af sina vapenbröder. De fyra, likaledes hviskande, upprepade dem för de öfriga.
Armand gaf nu ett tecken, och alla försvunno från platsen med hindens snabbhet.
Soldaterna och kusken stodo qvar. De förra rådslogo en stund med hvarandra och smögo sig slutligen bort. De blygdes kanske för att möta de amyckande trupperna. De hade förlorat sina vapen, och en fransk soldat som förlorat sitt gevär utan att kunna försona förlusten med en framvisad blessyr gör bäst i att smyga sig bort, när han ej kan skjuta sig för pannan.
Kusken linkade till sina hästar, hvilka äfven stodo qvar och icke tycktes hafva något emot att omnibusen, deras gamla påhäng, låg kullstjelpt och full med sten.
»Det var då bara för ro skull!» mumlade kusken förargad mellan tänderna; »men,» tillade han något ängsligare, »det är inte rådligt att stå nära en barrikad utan annat sällskap än hästar ... Man kunde lätt falla på den tanken att jag'ensam gjort det der för mitt nöjes skull, fastän jag på det hela taget endast varit tvungen dertill med hugg och slag... Ab, der komma soldaterna flocktals.»
Derefter började han klaga öfver förlusten af sin omnibus och skrika som en galning.
Hästarna voro lugna. Men så hade de ock otvifvel-aktigt bättre samvete än deras herre.
Källa: Project Runeberg ·
