Sida 242
»Och Félix skall gå ensam hela denna väg?» frågade Collette ängsligt.
Félix skrattade åt Collettes ängslan.
»Monsieur Armand,» sade hon, »jag hyser en viss fruktan för att gå upp i hertigens hotell... det är troligt, att man redan anar att jag misstänker något... Jag tror det vara klokast af mig att följa Félix.»
»Och äfven ganska nyttigt för honom,» förklarade Armand till begges stora glädje; »i sällskap med ett fruntimmer befarar Félix ej att bli anhållen af patrullerna, och dessutom vore ingen så fiutlig att lura dem som ni, vackra Collette.. . Äfven vore er närvaro bra för den händelse Félix ville blanda sig i någon äfventyrlig affär... Glöm icke, Félix, att jag förbjudit dig att deltaga i all strid, och att jag står i ansvar för dig hos dina föräldrar. Inga andra än parisare behöfva deltaga i den stundande kampen, och Paris skall nog veta att reda sig utan Lyon.»
Félix mumlade något mellan tänderna.
»Derför när du uträttat ditt ärende,» fortfor Armand, »låter du ingenting qvarhålla dig på stället, utan aflägsnar dig genast och går hem ... Det blir lätt för dig att lyda mig, om du tänker på din beskedliga mor.»
Félix teg och såg ned på gatan.
»Det är dä afgjordt, att jag följer Félix,» yttrade Collette, slående ihop händerna af glädje.
»Ja, och jag beundrar er raskhet,» smickrade Armand.
»Godtl Låtom oss skynda!» ropade Félix.
»Farväl med er, mina vänner!» helsade Armand.
Félix och Collette omfamnade sin frände och aflägsnade sig, mer springande än gående.
Armand vände sitt ansigte mot fönstret, hvaruti det silfverhvita hufvudet ännu syntes.
»Monsieur,» sade han blottande sitt hufvud, »nämn mig i morgon den eld ni vill att jag skall springa igenom, eller det haf ni befaller mig simma öfver, och jag gör det.»
»Ni tror då, att den ringa upplysning, jag gifvit, kan vara er till någon nytta?» frågade Den blå mannen.
»Ack, monsieur,» svarade Armand, »ni har räddat ett menniskolif.»
»Ett menniskolifI» upprepade Den blå mannen, och hans ansigte glänste genom mörkret.
Källa: Project Runeberg ·
