Sida 257
Armand förde ögonblickligen värjan och terzerolerna in genom gluggen, och kröp sedan sjelf efter med möjligaste hastighet.
En gång väl inkommen, stod han snart på fotterna. Men han måste hålla handen öfver ögonen, ty han bländades af det ljus, som från alla sidor förtrollande strömmade emot honom.
Hvad hade väl blifvit af den forna källaren med dess ojemna, svarta väggar, dess gropiga, fuktiga jordgolf?
Hade det guld, Armand förra gången sett ligga i högar derinne, af någon trollmakt besvuret, begifvit sig upp öfver väggar och tak, för att öfvergjuta dem med fulla värdet af sin rikedom och hela glansen af sin skönhet.
På tapeter af purpurschagg blänkte stjernor af guld, och hvalftaket betäcktes med rika draperier af hvit sidensars med breda guldfållar, hvarifiån hängde tofsar och fransar likaledes af guld.
På golfvet utbredde sig en af dessa elastiska, nästan öfverdådigt broderade mattor, som locka massor af beundrande åskådare till glasväggarna af Shonguels och Réquillards ofantliga magasin vid Rue Vivienne.
Ifrån en gyllene rosett i taket nedhängde en mång-armad ljuskrona, tillräcklig att rikt upplysa en af paris-verldens större salonger.
Dessutom reste sig från begge sidorna höga tända kandelabrar.
Vid ena väggen höjde sig en hvilobädd med sitt hvita sidentäcke, kantadt med breda spetsar.
Öfver bädden föll ett rosenfärgadt omhänge, snarlikt morgonens skimmer öfver en kulle af snö, ännu knappast vidrörd af vinden.
Armand måste gnugga sig i ögonen för att öfvertygas om att han icke drömde.
Men han blef snart varse någonting som skulle hafva gjort honom vaken, om han också legat i den djupaste dvala, något som han skulle hafva sett, om också hans ögon varit blinda, så trodde han åtminstone sjelf.
I en kolossal emma, öfverdragen med moiré, stora rosor på hvit botten, låg försjunken och tillbakalutad en ung qvinna i svart kasimirsklädning som äfven betäckte barm och hals.
Källa: Project Runeberg ·
