Sida 256
Förande handen nedät, råkade han på en trälist, hvaruti väfven var spikad.
Han försökte skjuta listen inåt, men den var starkt fäst i jordgolfvet.
»Ett stycke väf är ej hela verlden,» tänkte Armand och fattade värjan, hvars spets var tunn och hvass som ett pennknifsblad.
Med värjspetsen började han nu skära i den motsträfviga väfven.
Men för att ej onödigtvis öda tid genom att blott pröfva huruvida slipadt stål kunde bita i lärft, följde han med värjspetsen utefter gluggens sidor, i afsigt att genom det spända väfstycket skära sig ett hål lika fyrkantigt och beqvämt att krypa igenom som sjelfva öppningen i muren.
Utan någon synnerlig »kraftansträngning å Armands sida, bet värjspetsen igenom duken.
Öfre sidan af qvadraten var redan bildad eller skuren, sidorna åt höger eller venster voro det äfven snart, och nu föll hela qvadraten inåt, numera mjuk och skrynklig, sedan den blifvit skild från det stora spända väggstycke, hvartill den hörde.
Armand tittade in genom den numera fria öppningen, men kunde blott med största möda qväfva det utrop af förvåning, som ville pressa sig fram mellan hans läppar.
TJUGUFjERDE KAPITLET.
Besök hos grannen.
Ett ljussken kastade sig emot hans ögon, och det så starkt, att Armand i sin första häpnad trodde, att hela det inre hvalfvet stod i ljusan låga.
Men den som icke skyr för lågorna kan icke gerna bäfva för skenet.
Källa: Project Runeberg ·
