Sida 272
Tvänne hurrarop med korta mellanrum hördes från den yttre källaren, det första när presten väl kommit ditin, och det senare när baronen följt samma väg.
»Ar det något vidare?» frågade Alphonse, kammande med fingrarna sitt långa hår åt sidorna.
»Nej, men ni följer efter och ansvarar mig för era fångar,» svarade Armand.
»Godtl» genmälde Alphonse, tändande vid en af kandelabrarne den lilla pipan, som icke ett ögonblick lemnat hans läppar.
Derefter böjde han ned till golfvet sin långa gestalt och kilade ut genom gluggen med farten af en flyende ödla.
Hertiginnan och arbetaren voro allena.
Den förra hade tagit plats i en fåtölj, med ansigtet vändt ifrån den sista scenen med fångarne.
Den senare nalkades nu henne.
»Madame,» sade han, »det var mig icke möjligt att förskona er från åsynen af uppträden som naturligtvis måste djupt uppröra er... Men numera är lyckligtvis allt öfverståndet, och jag står nu här blott för att mottaga era befallningar.»
Hertiginnan förde den svarta slöjan från sitt an^igte.
Ett mildt leende knöt en ring af ljus kring hennes purpurmun.
Hon räckte sin hand åt den unge arbetaren.
»Armand,» sade hon, »denna afton glömmer jag aldrig,» ty....
Ordet, tacksamhetens heliga ord, dog bort på hennes mun, men lefde ånyo upp i den varma tår, som, klarare än diamanten och vältaligare än alla ord, tindrade fram ur Adelaides ljuft strålande öga.
Källa: Project Runeberg ·
