Sida 273
Tjugusjette kapitlet.
Den blodröda fanan.
Ungefär vid samma tid på aftonen som den händelse timade, hvilken i nästföregående kapitel skildrats, sutto i ett annat underjordiskt rum tvänne personer.
Rummet var litet, väggar och tak mörka och fula, möblerna, ett bord och tvänne stolar, omålade och rankiga.
Ett smalt ljus med lång veke brann i en jernstake på bordet.
Det var ingen treflig bostad.
Den ene af de begge personerna var Félix Lambert.
Den andra, yngre och spädare än den förre, var
visserligen klädd i blus och pantalonger; men man igen-
kände dock i det fina vackra ansigtet hertiginnans kammarjungfru.
»Men, gode Félix, hur länge skola vi dröja bär?»
frågade Collette, öfverfarande med orolig blick den dystra
kammaren.
»Jag har svårt för att säga det,» svarade Félix; »men länge bör det ej kunna dröja.»
»Men du har ju uträttat ditt ärende?»
»Ja visst.»
»Hvad väntar du då på?»
»Du är så nyfiken, söta Collette.»
»Nej, men jag är orolig för din skull, Félix ... Detta ställe behagar mig icke.»
»H varför?»
»De personer som jag redan sett förefalla mig ganska förfärliga.»
»Bah . .. fattiga, men ärliga arbetare ... några andra ha vi ej sett.»
»Det är möjligt, men...»
»Vet du, Collette, att den der drägten riktigt klär dig,» komplimenterade Félix, mönstrande med välbehag sin älskarinnas gestalt.
Källa: Project Runeberg ·
