Sida 274
»Du tycker det, Félix, och jag tycker det verkligen sjelf, om jag skall vara uppriktig,» svarade Colleite, stigande upp från stolen och dragande blusskärpet hårdare om sitt lif, så att hon blef ännu smalare.
Fruntimmer tycka alltid, att de se bättre ut i karlkläder, och äro derför mycket roade af en sådan drägt.
Vi för vår del kunna ej instämma deruti. Karlkläderna göra de sköna så små och oansenliga, betagande dem dessutom det luftiga mystiska behag, som den vida, fladdrande kjorteln alltid medför.
Hvad vågen är för najaden och molnet för gudinnan, är kjorteln för jordens sköna dotter.
Döljande mycket, gör den det lilla som synes ännu skönare och rikare, och hvad är dessutom verklighetens makt på sinnet emot aningens?
»Skada blott att tyget skall vara så groft,» anmärkte Collette.
»Den goda värdinnan hade ej något bättre till hands,» svarade Félix.
»Det är allt mycken skilnad mellan denna och min vackra debardördrägt, som du såg mig uti första gången,» anmärkte vidare Collette, och det ganska riktigt.
Debardördrägten är onekligen ett undantag från regeln.
Dess brokiga färger och fantastiska snitt gifva den något egendomligt och karakteristiskt, som så väl öfverens-stämmer med det stormande nöjet. Dessutom är denna drägt en ren nödvändighet för den franska maskeraden. En vanlig kjortel skulle, till följd både af trängseln och den vilda rörelsen, snart vara demonterad.
»Men hvad skulle hertiginnan säga, om hon visste att jag, så klädd, sutte på detta eländiga ställe 1» yttrade Collette, betraktande nu med något mindre belåtenhet sin drägt.
»Det är ju blott en nödvändig förklädnad,» tröstade henne Félix; »det gick ju inte an att här se ut som en förnäm dam . . . Men du kallar detta ställe eländigt, och det har du orätt uti, ty...»
Fyra hårda slag på dörren afbröto Félix, hvilken ögonblickligen reste sig.
Collette, orolig, fattade sin älskares hand och såg på honom med en bekymrad blick.
* Félix, stenblind för den bekymrade blicken, ropade:
Källa: Project Runeberg ·
