Sida 311
»Farväl, Eulaliel» sade hertigen, kyssande hennes hand; »efter begrafningen besöker jag er.»
»Välkommen, konseljpresident!» sade markisinnan; »men hvad ser jag!» ropade hon skrattande; »ni har knutit kring armen tvänne sorgflor i stället för ett.»
»Ack, min tankspriddhet!» sade hertigen, lösande upp det öfverflödiga floret.
»Det ser ut som ni med sorgflor ville sörja en enle-verad hustru,» skämtade markisinnan, »eller också är ni mer än en blott öfvergifven man, kanske ni är enkling... Men var trygg! Den nya Lucretia störtar ingen konung, icke ens en hertig... Bäst om hon vore död, ty det finnes ingen bättre sinnebild af tystnaden än grafven.»
»Hm!» mumlade hertigen bleknande.
»Ni bleknar för mycket, Rigobert,» anmärkte markisinnan; »glöm för all del icke, att den svarta drägten redan gör ansigtet tillräckligt blekt... au revoirl»
Markisinnan mötte i yttre rummet grefve de Vandeul, hvilken var en man af sextio år, med stolt hållning och ädla anletsdrag.
»Hur befinner sig hertigen?» frågade grefven.
»Bedröfligare än jag förestält mig,» svarade markisinnan; »han hade dock bort kunna ana, att så skulle gå.»
»Hvarför borde han ana det?»
»Emedan den som söker metaller borde bereda sig på att äfven finna slagg.»
»Myntade metaller böra dock vara fria från slagg.»
»Men i dåliga tider myntar man icke blott ädla metaller.»
»Hur menar ni, madame?»
»Jag menar, att man ej onäpst ingår mesallianser, att man ej ostrafiadt öppnar våra palats för bourgeoisien, ty det guld hon för med sig bär alltid märke af den hand som tummat det.»
Markisinnan aflägsnade sig, och grefven gick in till hertigen.
»Äfven ni, grefve de Vandeul, har ej glömt mig i min olycka!» ropade hertigen, skyndande emot den ankommande. »Ni visade den arma vilseförda alltid mycken välvilja.»
»Jag och hela min familj satte högt värde på hertiginnan,» svarade grefven.
»Ni skulle icke hafva anat något sådant af henne?»
»Nej.»
Sonen aj Söder och Nord. II. 21
Källa: Project Runeberg ·