Sida 312
»Ni skulle, icke trott det, om man berättat det för er?» »Nej.»
»Liksom ni, anade jag det ej, liksom ni, trodde jag det ej... O, jag kan knappast tro det än, och likväl är det en sanning, en sanning som gjutit döden i mitt bröst. .. Grefve de Vandeul, jag är mycket olycklig 1»
»Ja, ni är mycket olycklig!» upprepade grefven.
»Af barmhertighet, af nåd, tala icke mer till mig om henne!» bad hertigen.
»Jag skall icke mer tala till er om henne,» försäkrade Vandeul.
De Beaudreuil vände sitt ansigte mot fönstret, liksom för att dölja sina tårar.
Grefven följde hertigen med en djupt bedröfvad blick, oaktadt den senare var vänd ifrån honom.
»Jag såg, att er vagn var förspänd,» sade grefven efter en stunds paus.
»Ja, det är sannt, jag hade glömt det,» yttrade hertigen; »har ni kommit till fots?»
»Ja, och derför tänkte jag be att få begagna er vagn.»
»Ert sällskap skall bereda mig både tröst och glädje,» bedyrade hertigen. t
»Godt! Jag följer er då ... vi ha visserligen ännu en halftimme på oss, men det är kanske i sin ordning, att ni kommer något tidigare än de andra.»
»Ni har rätt, vi skola fara genast.»
Hertigen och grefven följdes åt utför trapporna och stego in i den förres vagn.
Vagnen satte sig i rörelse.
Under färden hörde de begge herrarne på afstånd dånet af handgevärssalvor och kanoner, men iakttogo icke desto mindre ömsesidig tystnad.
Den ene syntes uteslutande öfverlemnad åt sin sorg, och den andre tycktes vara för grannlaga att störa den.
Som något hinder icke mötte hertigens vagn, oaktadt mycket folk var i rörelse, stannade den efter omkring tio minuters färd utanför porten till den aflidne bankirens hus.
Hertigens tvänne betjenter, begge med sorgflor om hattar och armar, öppnade vagnsdörren för hertigen och hans följeslagare, hvilka snart befunno sig i portgången.
Källa: Project Runeberg ·