Sida 313
Portgången var beklädd med svart tyg, och tunga silfverdraperier prunkade högtidligt på den svarta grunden, men katafalken ...
En likkista kan aldrig vara en angenäm syn, äfven om man är dens arftagare som hvilar deruti; men att icke finna en likkista der man väntar att finna den, är kanske ännu mer oangenämt.
Hertigen Såg endast den~svartklädda och med silfver-fransar garnerade katafalken, på hvilken kistan borde stå, men likväl icke stod.
»Hvad vill det säga?» frågade han med något osäker stämma portvakten, hvilken stod bredvid honom bugande och med hatten i hand; »klockan är snart elfva, och man har ännu icke nedstält kistan.»
»Den har varit nedstäld, monseigneur,» svarade portvakten.
»VaritI» upprepade hertigen; »varit nedstäld, säger ni 1»
»Ja, för två timmar sedan, såsom anbefaldt var, men ...»
»Är det väl möjligt, att man redan fört liket till kyrkan utan att afvakta mig och processionen?»
»Nej, monseigneur.»
»Hvar är då likkistan?» frågade hertigen, vändande bort ansigtet för att dölja den farg för hvilken markisinnan varnat honom.
»Den är nyss uppburen igen,» svarade portvakten.
»Uppburen igenl» upprepade hertigen, stödjande ena knät mot katafalken, »uppburen utan min befallning 1... Hvarför har man burit upp den?»
»Det vet jag inte, monseigneur, men det är för en halftimme sedan...»
»På hvems befallning har det skett?»
»På hertiginnans,» svarade portvakten.
»Hertiginnans!» skrek hertigen.
Grefve de Vandeul syntes icke dela hertigens bestörtning, men hans blick, sökande hertigens ansigte, hvilade med ett allvarligt uttryck på dennes marmorhvita anletsdrag.
»Hvilken hertiginna!» ropade hertigen, görande våld på sig för att lösa sin tunga.
»Hål» svarade portvakten, »hvilken annan skulle det väl vara än madame la duchesse, monseigneurs gemål?»
Hertigen sjönk ned på katafalken.
Källa: Project Runeberg ·