Sida 320
Mellan dem och linietrupperna uppstår ej den ringaste fiendtlighet. Ännu ropa icke soldaterna: »Vive la réformel A bas le ministére!» men de låta folket och nationalgardet ropa så mycket dem lyster.
Den som tiger samtycker.
Utanför den sidan af Palais Royal som vetter åt Rue S:t-Honoré och trängande emot de tre tillstängda gallerportarna, genom hvilka man inkommer på den mindre gård hvarom vi nyss talat, visade sig en talrik skara arbetare, parlamenterende med den på gården uppstälda vakten af linien, hvilken lagt an, med muskötmynningarna riktade utåt mellan de tre portarnas jerngaller.
På något afstånd derifrån stodo några bättre klädda personer.
»Hvad är det frågan om der borta?» frågade en af dem, pekande på skaran utanför Palais Royal.
»Man vill ha ut fångarne,» svarade en annan.
»Hvilka fångar?»
»Dem som nyss fördes in i vakten.»
»Hvar togos de?»
»Ni känner då icke det gräsliga blodbadet på Rue Rambuteau?»
»Jo, men jag har icke hört, hur det slutades.»
»Efter fyra timmars strid, den blodigaste barrikadstrid man kan erinra sig, och efter sex tillbakaslagna stormningar lyckades det slutligen trupperna att eröfra barrikaderna . .. Men truppernas seger kan nästan betraktas som ett nederlag, ty deras förlust är oerhörd . .. Det var först efter ankomsten af flere förstärkningsbataljoner och sedan insurgenterna bortskjutit all sin ammunition trupperna blefvo mästare af platsen.»
»Och insurgenterna?»
»De flesta af dem som försvarade barrikaderna ha stupat: ingen af dem ville sträcka vapen.»
»Man tog likväl fångar?»
»Ja visst, men endast svårt sårade ... Man släpade dem för en qvart sedan in i vakten, ty ingen af dem förmådde gå.»
En djup suck hördes helt nära bakom de samtalande, hvilka dervid vände sig om och blefvo varse en äldre man på tvänne träben och tvänne kryckor.
Källa: Project Runeberg ·
