Sida 325
»Ja, ja I Bravo, bravo j» ropade alla, nästan qväfvande invaliden med sina famntag.
»Tag åter ert skärp,» sade Alphonse till den som lånat honom det, »jag glömde, att sådana redskap endast äro till för att hopsnöra tomma och hungriga magar.»
»Gå in ordentligt genom porten,» sade invaliden till fången, »icke ett finger skall vidröra den förrän ni kommit innanför.»
Den befriade krigaren tryckte invalidens hand och trädde in på gården.
Gallerdörren tillstängdes efter honom.
Men när detta väl hade skett, vände sig den befriade mot porten och ropade:
»Nyss hade jag döden för ögonen och nu friheten ... Men hvad jag nyss icke hade gjort gör jag nu. .. Jag skänker er den fånge I begären, ty jag vill icke vara er gäldenär.»
Hela platsen skallade af stormande bifallrop, hvaruti äfven soldaterna instämde.
»Bravo, bravo! Lefve linien!» hördes från alla sidor.
»Lefve folket!» svarade några af linien.
Armands fader lutade sig mot gallerporten med glädjestrålande ögon.
På befålhafvarens befallning uppfördes Armand Cambon, hvilken med ett skallande jubelrop mottogs af dem som stodo på gatan.
Vår hjelte var mycket blek af blodförlust, och kring hans hufvud var knuten en tjock bindel.
Hans första blick igenkände fadern, och han skyndade till honom, utsträckande handen genom jerngallren.
»Armand, Armand, min son, min son!» skrek fadern, kyssande i sin förtjusning sonens utsträckta hand; »du är sårad, du lider, arma barn!»
»Betyder ingenting,» svarade Armand; »träffad i huf-vudet af en gevärskolf, sjönk jag sanslös på barrikaden ... När jag qvicknade till, befann jag mig jemte mina kamrater i fängelse, men ...»
»Skynda dig!» af bröt honom fadern; »du är fri... skynda, skynda!»
»Fri?» frågade Armand, skådande förvånad omkring sig.
Källa: Project Runeberg ·
