Sida 326
»Ja, monsieur, ni är fri,» förklarade den nyss befriade officeren; »gå och tacka er far, den hedersmannen, ty det är honom ni egentligen har att tacka för er frihet.»
»På hvad vilkor har jag blifvit fri?» frågade Armand, knappast troende sina öron.
»På inga, inga... Kom bara!» ropade invaliden.
»Inga, ha!» ropade Armand, hastande glad till porten, som öppnade sig för honom.
Ett nytt jubel från de utestående mötte honom, och oräkneliga armar sträckte sig fram för att rycka honom till sig.
»Men,» yttrade Armand stannande, »men mina olyckskamrater?»
»Höra ej till affaren,» svarade officeren, »och derför stanna de q var.»
»De stanna qvar, säger ni?» frågade vår hjelte, tagande ett steg tillbaka.
»Ja!»
»Jag skulle öfvergifva mina kamrater!» yttrade den unge barrikadchefen, »jag öfvergifva den hjeltemodige Laborde och mina tappra vapenbröder, som lida värre än jag!... Jag, den ende som nu är i stånd att vårda dem, skulle fegt och hjertlöst lemna dem åt deras öde!... Nej, aldrig!... Monsieur!» tillade han, vändande sig till officeren, »befall att porten tillslutes och att man sedan för mig tillbaka... Antingen fri med mina bröder, eller fånge med dem!»
»ArmandI» ropade invaliden; »vi skola befria dina bröder, vi skola dö för dem, men kom, kom!»
Armand närmade sig ånyo det ställe der hans fader stod, drog hans hand in mellan gallerna och kysste den, utan att yttra ett ord.
Derefter vinkade han gladt åt sina kamrater utanför och återvände till den flygel hvarunder fängelset var.
»Jag hade nästan kunnat säga det på förhand,» yttrade officeren, följande sin fånge med en blick af beundran.
»Armand, min son, min son!» snyftade krymplingen; »du dödar din gamle far... Men ... men som du hade också jag handlat, som du hade jag stannat qvar... Gå att trösta dina bröder!... Din tröstlöse far välsignar dig!...»
Källa: Project Runeberg ·
