Sida 335
»Förlåt,» sade han, »men mina första ord till er blifva också de sista. Jag har fått order till en strid i hvilken jag ej vill segra, ty jag kunde ej bära en lager färgad af landsmäns blod. Jag vill icke heller öfverlefva ett nederlag, ty jag förmådde icke bära skymfen deraf. Derför återstår mig ej annat än stupa för min pligt, och jag känner att jag skall dö. Men innan jag dör, ville jag höra från edra läppar, om ni fördömt mig för den känsla jag vågat helga er. Jag ville icke qväfva den, om jag också kunnat, ty den har utgjort min enda sällhet i ett af strider och försakelser uppfyldt lif. Således blott ett enda ord, mademoi-selle, blott ett ja eller nej, öppet som er blick, oskrymtadt som ert hjertal»
»Och hvad svarade du honom?» frågade Adelaide under djupaste rörelse.
»Jag svarade, och om också mina föräldrar varit närvarande skulle jag hafva svarat detsamma ... Journu, sade jag, jag kan icke fördöma någon och allra minst den jag älskar, ty jag älskar er så som ni älskar mig ... Men ni får icke dö, om ni vill att jag skall lefva. Ehuru åtskilda, skola vi likväl lefva för hvarandra.»
Med en bifallstrålande blick kysste Adelaide sin pensionsvän.
»Medan jag så talade,» fortfor Diane,
»föll min blick på de begge krucifixen, som händelsevis lågo framme i fönstret. Jag tog det ena af dem och höll det utanför rutan öfver
Källa: Project Runeberg ·
