Sida 344
»Men denna långvariga vanmakt förskräcker mig,» sva-rade hertiginnan, som äfven ville se lif i detta ansigte och derför lutade sitt eget så nära intill hans, att hon med sina läppar nästan vidrörde hans kind.
I kritiska ögonblick måste naturligtvis allt försökas.
Man skall vara af sten för att ej lifvas vid en sådan beröring.
Armand öppnade omsider ögonen och började stirra omkring sig.
Han mumlade några osammanhängande ord:
»Framåtl.. . Hugg ned ! . .. Jag hämnas dig, ädle Eugéne!. .. Ce Dieu des opprimés, ce Dieu des prolétaires . . . du dör ... je suis républicain ... Flyn! Rädden erl Olycklige Félixl Arma Collette! Flyn, flynl»
Hertiginnan erinrade sig ej namnet Félix, men hon kom ihåg, att hon ej på ett helt dygn hört något om sin kammarjungfru.
Hon hade under dagens lopp skickat flere bud till hotellet vid Rue de la Paix enkom för att kalla henne, men alltid förgäfves.
Hvad hade väl blifvit af den arma Collette?
»Till strid, till stridI» fortfor den yrande; »vive la république! Vive la duchessel... Jag dör för friheten . .. dör för henne... för Adelaide...»
Hertiginnan lade sin hand på den yrandes mun, så att de sista bokstäfverna dogo mellan hennes fingrar.
Flere än en elektrisk gnista flögo från dessa varma fingrar till denna kalla mun. Verkan kunde ej uteblifva.
Armand tystnade.
Feberrodnaden, som för en stund flammat på hans kinder, försvagades. Ögonen, som nyss skjutit blixtar, blefvo mildare.
Långsamt förde han upp sina händer till spetsarne, som fläktade kring hans ansigte, och han tummade på dessa med en viss förundran.
»O min Gud, hvar är jag?» ropade han, resande sig upp från soffan; »h var är jag?... Ah 1.. . Hertiginnan I... Förlåt, förlåt 1»
Hans knän nedsjönko på golfvet, och han sträckte bönfallande sina begge armar mot hertiginnan.
Hon gaf ett tecken åt kammarjungfrun, hvilken genast aflägsnade sig ur rummet.
Källa: Project Runeberg ·
