Sida 349
Man dricker den gamla ministerens graföl, men helsar pi samma gång den nya med minga glada skilar.
En och annan vågar sig fram med en skål för den kungliga familjen och nedtystas ej, oaktadt blod nyss flutit på hög befallning.
Ack, hvad de monarkerna behöfva göra litet för att genast bli populäral
Men hvarför göra de detta lilla så sällan? Hvarför fordra de, att folken skola göra allt när de sjelfva göra intet?
Det är en af verldens obegripligheter, som man fåfängt söker rätt förklara.
Kanske är det ändå derför att de vilja vara gudar, utan att ega Guds vishet och godhet.
Kanske är det derför att spiran i deras hand ofta blott är en bardisan, hvarmed de posta endast vid egna härdar, vid egna altaren, icke dit insläppande andra än blinda afguda-dyrkare.
Det händer, att den ende och sanne Guden, som icke vill att man skall hafva andra gudar framför honom, låter sin röst ljuda genom det utstängda folket, som icke vill offra blindt.
Då ramlar afgudens altare, och den kungliga härden sammanfaller i grus.
En afgud är nu störtad, men hvad säga väl de öfrige, som ännu stå qvar?
Jo, säga de, om vår höge broder hade gjort så och så, då hade icke skett så. det vill säga, om han, i stället för sex- och tolfpundingar, användt tjugufyrapundingar, eller om han, i stället för 1,000, nedskjutit 10,000, så hade han stått qvar på sin piedestal till dess mossan vuxit öfver honom, och det hade icke skett så och så.
Nu kommer ordningen till en annan af de visa af-gudarne.
Han gör så och så, men ändå händer det så, och så skall det gå undan för undan, till dess inga afgudatempel längre resa sina mörka tinnar mellan menskligheten och sanningen, mellan jorden och det eviga ljuset.
Som nämndt är, Ludvig Pilip hade, trots den konservative Molé, blifvit populär igen, och folket jublade — jublade fritt, ty styrelsens trupper hade dragit sig från de strålande bulevarderna,
Källa: Project Runeberg ·
