Sida 376
När krutröken af denna salva något skingrat sig, kunde begge partierna betrakta hvarandra.
Arbetarne hade sigtat för högt, och det var egentligen hästgardisternas kaskar som lidit af kulorna.
Likväl stannade chocken, emedan första salvan gjorde hästarna svåra att tygla.
Men af de små eleverna syntes ingen.
Dock log deras mästare, under det han laddade sitt gevär.
Slutligen började han gapskratta och hela ledet med honom.
Hvad skrattade man åt?
Jo, en högst orolig och underlig rörelse förmärktes tydligen bland hästgardet.
Sadlarne, vickande än åt höger och än åt venster, började högeligen besvära de eljest så sadelfasta ryttarne.
Man såg de stolta kavalleristerna, bleknande lika mycket af fruktan som af raseri, sticka med sina sablar mellan hästländerna, liksom hade de haft en underjordisk fiende att bekämpa.
Ja, det var också en underjordisk fiende och säkert den värste som en ärlig kavallerist kan råka ut för.
Strax efter det handgevärssalvan hejdat chocken hade Alphonses små elever, dolde af krutröken, sprungit emot sqvadronen och med den smidighet, som deras ålder med-gifver, krupit in mellan hästfötterna.
Derefter hade de med sina små knifvar, som, tack vare mästarens omsorg, voro väl slipade, börjat afskära buk-gjordarne till ryttarnes sadlar.
Detta är ett eget sätt att demontera kavallerister, endast kändt och med fördel brukadt i Frankrike.
Att under sådana förhållanden beherska hästen och på samma gång handtera pistol eller karbin var för de tappra municipalgardisterna en ren omöjlighet.
Man kan tänka sig deras harm.
Att besegras är ett öde, som äfven den tappraste krigare kan bereda sig på; men att besegras af barn, kastas ur sadeln af barn, som säkerligen aldrig ridit i sina dar, om icke barbacka på eländet och nöden, det är det grymmaste i verlden.
Ty rättvisligen bör erkännas, att det icke är bättre mans barn som bära sig så åt.
Källa: Project Runeberg ·
