Sida 442
454
juni mInad samma Ib.
generalen, »och dess chef, den vilde Simon, hade svurit att förr dö än gifva sig. Förgäfves hade min vän och vapenbroder Lamoriciére beskjutit barrikader, höga som husen och fastare än dessa. Det återstod mig ej annat än sätta eld på de tätast befolkade qvarteren i Paris med dess alla fabriker och verkstäder. Bomber och beckkransar voro i ordning, och jag hade redan kommandoordet på tungan. Då anlände Armand Cambon i spetsen för sitt kompani. »Trösta min gamle far, ty jag dör, om jag ej segrar!» ropade han till mig och stormade barrikaden. Hans kompani, värdigt sin anförare, följde honom; men ganska få hunno barrikadens spets. Snart såg jag min tappre löjtnant i strid med den vilde Simon, och begge partiernas kämpar sänkte sina vapen, liksom för att åskåda detta förfarliga envig. Det var ett envig mellan den trefärgade fanan och den röda, värdigt den förras ära och den senares hemska förtviflan. Slutligen sjönk den röda fanan, och Simon rullade med klufvet hufvud utför barrikaden. Insurgenterna sträckte genast vapen, liksom hade hela motståndet koncentrerat sig i anförarens person, och Faubourg S:t-Antoine var räddad.»
»Jag tog hederslegionen från mitt bröst och fäste den vid segrarens,» fortfor generalen med djup rörelse; »den unge hjelten tog korset, kysste det och ropade: 'Ack, hvad detta skall glädja min gamle far 1’ och sonen helgade med sina tårar hvad krigaren eröfrat med sitt blod. Jag vet icke hvad jag mest skall beundra: antingen krigarens fabulösa mod eller den sonliga kärleken, som midt i segerns och belöningens berusande ögonblick har ögon endast för en faders glädje.»
Generalen gjorde ett uppehåll. Det fanns i denna stund intet torrt öga i den stora salongen.
Det var i synnerhet ett par blå ögon som genast vid Armands inträde i salongen fäst sina blickar vid hans ansigte och sedan icke tagit dem derifrån.
Detta ögonpar, än lysande af hänryckningens glans och än tindrande af tårens, tillhörde en ung dam, strålande af behag och diamanter.
Denna dam hade plats emellan tvänne äldre fruntimmer, hvilka med förundran och oro lyssnat till sin unga grannes utrop, under det generalen förtäljde Armand Cambons sista hjeltebragd.
Källa: Project Runeberg ·
