Teaterstycken 2

104

1840 OCH 1 040.

o. bautastenius (tager frun vid armen och skjuter ut henne). En dålig menniska, ja.—Jo, sà är det medl Lemna genast mitt hus! Gjorde jag rätt, skulle ni paradera i polisen. Bort, och visa er aldrig mer för mina ögon!

fru snabbelind (på samma gång under det hon utföres). Att sà behandla en gammal trotjenare! Är det belöningen för mitt nit och min tillgifvenhet? I er dödsstund skall ni ångra det. — (Utledes.)

Nionde scenen.

OLOF BAUTASTEN1US. Sedan ÄNGELVINGE.

o. bautastenius (återkommande). Är det en dröm eller yrar jag! Men jag har ju sanningens spegel i min hand, och jag har ju med egna öron hört de gräsligaste saker! Ah, se der kommer min blifvande måg. Aldrig var han mer välkommen än i denna stund. Hur ljuft att ha en vän att utgjuta sitt hjerta för!

ängelvinge (inkommer med ett stort hen i handen). Min värdigaste farbror, hvad jag skattar mig lycklig att med ett fynd kunna rikta farbrors dyrbara samlingar! Detta ben — o. bautastenius (rycker åt sig benef). Detta ben, hvar har bror fått detta ben ifrån?

ängelvinge. Under arbetet på nya Roslagstullsvägen har man djupt ner i jorden upptäckt detta ben, som är för kolossalt att ha tillhört någon individ af de senare generationerna, men ingen kan bättre än farbror upplysa om det sanna förhållandet dermed.

o. bautastenius (beskådar benet noga på alla sidor). Det har bestämdt tillhört någon viking, som stupat der på platsen, kanske någon sjökonung, en Angantyrs eller Starkotters like i kroppskrafter! Hur skall jag nog kunna tacka bror derför? —

ängelvinge. Det är en ära för mig att i min ringa mån kunna underlätta de forskningar, som endast äro möjliga för det högre snillet och de djupare kunskaperna. Hvad jag lyckönskar mitt land, som får glädja sig öfver min Vördade farbrors lysande upptäckter. Efterverldens tacksamhet och beundran skola bekransa den frejdade medborgarens minne!