Teaterstycken 2

ANDRA AKTKN.

127

o. bautastenius (häftigt). Fixera mig noga —- har jag något vridet i mina ögon?

Hildur. Du förskräcker oss I

o. bautastenius (till Hildur). Ser jag redan förskräcklig ut! Jo, jo, början är god, märker jag! (Till Adelmark.) Svara mig uppriktigt. (Vänder nacken åt honom.) Känn noga efter--har jag anlag för galenskap?

adelmark. Nej.

o. bautastenius. Men jag får kanske. Herr doktor, ni tycker ju om min dotter?... Tag henne —- tag mig med — lägg mig genast under er vård — sätt mig i en snurrstol och låt mig snurra omkring — ge mig dusch på hjernan, så jag kiknar — låt mig medicinera — ta in morgon, middag och qväll — hvar minut en matsked — en kopp, två koppar.

Hildur (fattar hans hand). För himlens skull!

o. bautastenius (till Hildur). Ja, jag trotsar framtiden, jag ska inte gifta om mig — du ska vaka öfver mig — i huset inga hushållerskor, inga guvernanter, hör du det —• och inga pigor heller — kör bort hvarendaste en piga — ty annars svarar jag inte för mig. (Till Adelmark.) Herre! — Finns det någon dromedarie på Vetenskapsakademien? Sälj inte dit mig, hör ni det — begraf mig ordentligt! Jag vill inte bli uppstoppad till ett spektakel för efterverlden!

Hildur. De olyckliga antiqviteterna ha beröfvat honom förståndet.

o. bautastenius (ser sig omkring, hvarefter han fattar Hildurs och Adelmarks händer). Mina barn! Lemna mig allena! Låt mig sansa mig — allt ska bli godt igen, bara jag väl — — se så — — (för dem till sidodörren) gå in nu.

adelmark (till Hildur). Låt oss gå in, men ge noga akt på honom. (De gå in i sidorummet. Det mörknar.)

Adertonde scenen.

OLOF BAU TASTENIUS.

Antiqviteterna! Ja, det är de fördömda antiqviteterna som äro orsakeni till allt! Bort med dem! Jag vill aldrig se dem mer! (Fattar krukan.)