Sida 128
1846 och 1946
1.
Jag från mina villor hastar, Längre jag förryckt ej är. Jag den gråa forntid kastar Genast genom fönstret der. Krukan må ha sina värden; Dock jag henne sönderslår, Nog finns krukor qvar i verlden Vida mer än hundra år!
(Kastar krukan och andra fornnordiska lemningar ut genom fönstret.) Nu kommer turen till den grekiska antiken! (Fattar gipshufvudet.)
2.
Hvad! Ar ej antiken borta 1 Samma väg med den det bär, Näsan är en af de korta, Men dess längre min dock är. Menskostolthet nog skall falla; Mensklig skönhet snart förgår, Utan näsor ä' vi alla Säkert inom hundra år!
(Kastar gipshufvudet och andra saker ut genom samma fönster.) Ut med alltsammans — jag är utom mig — jag rasar — hvarje stycke jag kastar bort är en sten mindre på mitt bröst!
3-
Evigt blir det sanna värdet, Fast ej klädt i guld och skir. Lyckligt för vår dårskap är det, Att den ej odödlig blir. Hur vi grubbla, hur vi kifvas, Ge hvarandra sår på sår, En gång vi tillsammans trifvas I vår graf minst hundra år!
Nu återstår bara den der stenbilden bakom förhänget derborta — ut med den också — hädanefter vill jag endast hylla — (Springer till förhänget, som i detsamma drages åt sidan, och då en rikt upplyst tablå visar sig, hvaruti Sanningens gudinna synes, segrande öfver lögnen och villfarelserna.) Sanningens gudinna! (Faller på knä och sträcker sina armar emot tablån. Tablån upplyses ytterligare af en kulört eld, hvarefter och sedan musiken börjat ridån långsamt faller.)
Källa: Project Runeberg ·