Teaterstycken 2

138

JKENBÄRAB.EN.

' smedsgesällen och de öfrige. Nej I Nej I fru strömqvist. Ha inte mina varor alltid varit herrarne till lags? Och är inte Blåa Duken, skam till sägandes, det bästa näringsstället i Stadsgåln?

smedsgesällen och de öfrige. Jol Jo 1 |äger (bedjande). Fru Strömqvist — — Dahl (kastande en sedel ät frun). Tag den här hackan, menniska, och låt oss gå!

fru strömqvist. Jag behöfver inte vara menniska för en hacka! — Jag har varit enka i tio år, ska jag säga er, jag har betalt mina konterbutioner—• jag hade en man som söp och var oregerlig, fast han var sergeant vid stadsvakten, ska jag säga er — jag har sex barn så när som på två, som dog i kikhostan på tredje året, ska jag säga er —• här gå bitti och sent reelt och gentilt folk och till och med vaktmästare vid kunglig Sjötulln, ska jag säga er — men ingen har ännu kallat mig för menniska, ska jag säga er — och inte för det, men ändå så —

smedsgesällen. Två förklädda spioneri kusken. Rymmare från Landskrona kanhända! alla (fattande uti fager ock Dahl, sönderrifvande deras kläder). Kast ut dem! Slå ner dem! Hacka sönder dem!

Femte scenen.

DE FÖRRE. AXELSON (frän sidorummet).

Axelson (störtar mellan de stridande, i del han kastar de anfallande ät sidorna). Ge rum, era pickelhäringar, eller gör jag rent hus, så att inte så mycket som en becktråd ska finnas qvar en gång! — Jag har varit i kammarn derinne och sett hur hela rukan har kastat sig öfver två fredliga menniskor. A' ni svenskar ni, era kallbräckta satar! (Slår näfven i bordet, så att fötterna derunder brista och falla mol golfvet.)