Teaterstycken 2

ANDItA AKTEN.

147

Andra scenen.

JÄGER. AXELSON (:inträdande från fonden, närmar sig Jäger med blekt, men beslutsamt ansigte).

jäger (•vänder efter en stund hufvudet åt sidan). II veni är det? (Springer upp och fattar Axelsons hand.) — Är det du, fader Äxelson? Lefver du än? — Det var inte i går jag såg dig; men tänkt på dig, det har jag gjort många gånger. Hur är det med dig nu för tiden?

axelson. Ondt krut förgås inte så lätt, men en gång stryker det med ändå.

jäger. Låt mig tänka efter nu. Det är jemt åtta månader sedan vi sist råkades — det var den der äfventyrliga natten, då jag äfven lärde värdera dina jernarmar — jag spelte ju inte så illa hofslagaregesäll, fast du, ditt falköga, såg igenom sotet och förskinnet — hur står det till på Blåa Duken nu för tiden? — Fortfar fru Strömqvist att grädda ärtmjölspannkakor ännu? — Vet du, jag har sedan dess haft helt annat att göra än studera folklifvet — ■— jag har haft många bittra sorger sedan vi sist sågo hvarandra; men sätt dig då — stå inte der rak som en jernstång — inte orkar jag bära dig till stolen.

axelson. Tack, herr häradshöfding, jag orkar nog stå en så kort stund — får så mycket längre hvila sedan.

jäger. Hur mår din Anna? Är hon gift än? Eller ligger du ännu som en pudel vid hennes tröskel, din lurifax? axelson (vild och skälfvande i alla leder). Herre! jäger (studsande). Hvad går åt dig! •— Du är blek! Är du sjuk? — Jag känner inte mer igen dig.

axelson (fattar sig). Jo jo men, man förändras allt med tiden. Jag hade något att be häradshöfdingen om, ty fast vi inte varit så mycket tillsammans, så känner jag er för en hederlig man.

jäger. Du kommer något olägligt, min vän, ty jag håller ting i morgon på Ensta och har nu fullt upp att göra med afslutandet af min expedition; men är det mycket angeläget, så sofver jag gerna en timme mindre på natten, för att tjena en så gammal bekant •—- du bar en gång ett sönderslaget ansigte för min skull — tro mig, jag har inte glömt det.