Teaterstycken 2

368

döden faddelt.

första ordningen, frejdade vetenskapsmän och utmärkte statsmän.

knut. Det var fasligt litet af den storartade sorten. . . jag tycker att vi bara i Sverige ha en sådan mängd poeter och artister, och allraminst ha vi väl aderton stora snillen. masken. Nej, det är något helt annat det. knut. Jaså... underligt är det också, att det finns så få hjelteljus härnere, när vi på jorden ha så många generaler. masken. Ja, det är något helt annat. knut. Hm! Hm!... Men hvad är det för tjocka och feta lågor derborta?

masken. Det är biskopar och domprostar. knut. Aha! ... De sluka en hel hop andra små som se så bedröfliga ut. . . det måtte visst vara komministrar och adjunkter.

masken. Ganska riktigt.

knut. Än de der som spraka så lifligt och hålla sådant oväsen?

masken. Det är rabulister och publicister. knut. Det var ett fasligt sprakande . . . det har visst kommit för mycket vatten i talgen ... Än de der andra då, som dansa på jorden och ibland rulla sig i stoftet? masken. Det är hoffolk.

knut. Mjuka tjenare!... Men det var märkvärdigt hvad de ha för ett matt sken!

masken. Ja. . . man bör egentligen se dem genom kronglas.

knut. Hm, hm!... Men hvad är det der för en stackare ?

masken. Det är du sjelf, kära Knut. knut (ängsligt). Jag?. . . Jag, som är ett sådant ljus på jorden? (Bedjande). För all del, bästa gufar, laga att jag brinner klarare; sätt litet mera eld uti mig.

masken. Nå, efter du nu är på visit hos mig, så är det väl billigt att jag bjuder dig på något. (Putsar ljuset.) Se så, nu är det klart igen.

knut. Ah, hvad det var skönt! Heder och tack, älskade gufar! Jag kunde aldrig tro det skulle bli så hederligt.

masken. Men jag måste äfven visa dig min betjening. (Drar upp en liten klocka ur fickan och ringer.)