Teaterstycken 2

tkkd.tje akt1cn.

379

Nionde scenen.

DE FÖRRE (utom Brukspatron).

masken. Jo, du har ställt vackert till, du . . . Jag reser till den ena staden efter den andra, för att drifva in mina fordringar, men hvart jag kommer har man rest sin väg, utan att tänka på att betala sina skulder.

knut. Det är ju mycket vanligt, det, att man reser utan att betala sina skulder!

masken. I stället flackar man ut till landet, till bad och brunnar, och när jag väl kommit efter dit, så springa mina gäldenärer öfver fält och backar, så jag omöjligt kan få tag i dem.

knut. Men medge då, kära gufar, att ni är en faslig fordringsegare ... ni tillämpar ju bysättningslagen i hela dess stränghet.

masken. Hvad skall jag väl göra?. . . Jag gör ju den ena förlusten efter den andra, och om det går länge på det sättet så . . .

knut. Så slår också ni vantarne i bordet. .. Gör det då . . . det är alls ingen skam nu för tiden, i synnerhet för stora affärsmän ... det är bara de små cessionerna som äro fördömliga . . . Jag skall gerna göra upp ett hederligt ackord för gufar, med vilkor att gufar sedan drar sig alldeles ur rörelsen.

masken. Nej, det här går för långt. . . Också mitt tålamod har en gräns.

knut. Nå, hvad är det nu egentligen gufar vill? . . . Ar det meningen att genomgå vattenkuren, så får jag förklara, att alla rum och sängar äro upptagna . . . det enda jag kan bjuda på är en duktig stråldusch.

masken. Jag är högeligen uppretad på dig. knut. Så är det med mig också . . . derför är det bäst att vi aldrig träffas.

masken. Hvem har gifvit dig lof att anlägga en kall-vattenanstalt?

knut. Nå, hvad är det för ondt i det? masken. Jo, den tar folk ur det vanliga omåttliga lefnadssättet, och det är derpå jag gjort mina största affärer.