Teaterstycken 2

18'i 4 —18-15.

45U

(En slöirc sal med fond- och sidodörrar.)

Första scenen.

gamla Året. Det är bra hårdt att man ska bli gammal, fast man aldrig i tiden kan bli äldre än trehundrasextiofem dagar, fem timmar och fyrtionio minuter. Ett vanligt menniskobarn vid min ålder ligger helt beskedligt i vaggan med ett ansigte rödt och skinande som en skalad rödbeta; men jag är grå i fysionomien, alldeles som ett oblekt norrlands-Iärft. Ett lindebarn börjar först vid min ålder få ondt för tänder, men jag har redan så ondt om tänder, att min mun skulle kunna bli en guldgrufva för alla tanddoktorer i verlden. De tolf månadsskiftena ha gett min hjessa ett så respektabelt månsken, att jag visst inte behöfver någon lyktgubbe för att säkert komma hem om aftnarne, och jag trotsar hvilken perukmakare som helst att kunna göra en tillräckligt stor peruk åt min skinande hjessa, om man också slet håret från alla de fångar, som kunde ha rymt ifrån Rindön. Och ändå finnes det ingen som i erfarenhet kan jemföras med mig. Jag skulle kunna berätta hur det ser ut i solen, månen och stjernorna, om jag bara hade tid dertill; jag kan kinesiska, tala småländska och alla andra vidunderliga språk; jag kan hålla liktal, skrifva tidningar och sy rökmössor, exercera stångbataljon och till' och med dansa polka, om det gäller. Jag har sysselsatt mig med folkskolor och polkskolor, både för herrar och damer, och hade jag fått lefva längre, så skulle jag äfven hittat på polkafläsk och polkapotatis, både att hemtas och spisas på stället. Ja, jag kan, hvad som är allravärst, till och med låna pengar utan att betala dem, fullt ut så bra som vanliga menniskor med god uppfostran. Men hvad hjelpa väl alla mina meriter, när jag ändå inom några ögonblick får dödsslaget för pannan af Tiden, den förfärlige slagtar-åldermannen? Men det är sannt, jag ger afskedsaudiens i c'agi jag hör redan mina klienter i trappan. Jag måste in och raka mig och ta på mig min resdrägt, ty jag vill dö värdigt mina anor, de mångtusen seklerna.