Teaterstycken 2

1844 — 1845.

4Gf)

polismånskenet (Jör sig).

Att falla så der lätt, det är väl nägot skralt,

Ehuru allt det der kan vara mig egalt.

andra gestalten!

I föttren honom tag, jag honom tar i håret,

Och låt oss bära'n se'n in till det Gamla Året.

(Gestalterna bära in Nya Representationsförslaget i andra rummel.)

o

Åttonde scenen.

polismånskenet. Jag är en vän af tragedier, jag, som nogsamt är bekant i vårt trefliga Stockholm, och derför gjorde den der scenen ett skönt intryck på mig. Jag är en mörkrets furste, jag, och en krona har jag som lyser, vill jag lofva. För att bekämpa mörkrets framgång här i hufvudstaden, begagnar man de der dumma argandska lamporna, i stället för de der småtrefliga lyktorna, som funnos i äldre tider och som gjorde vår goda hufvudstad så lysande mörk. Dessa argandska lampor flammade duktigt i början; men sedan lyckligtvis oljan tog sig till att rinna ner i lykttändarn i stället för i lyktan, så är det inte mer så farligt med den saken. Nu börjar man på med spritlampor, och fyra sådana brinna redan kring Gustaf Adolfs staty. Men som spriten, Gud vare lof, är en mycket begärligare supan-mat än oljan och rinner till och med mycket lättare ner än den, sä hoppas jag att den snart skall gå samma väg. Lycksam resal Med ett ord, jag är det beprisade Polismånskenet i egen hög person och är en enda storhet, hvars välde ännu ingen mäktat krossa. Men hvilka är det som komma der?

Nionde scenen.

DEN FÖRRE. FYRA LYKTGUBBAR (inkommande).

Säng N:o 5.

Me!. »Mårten Holk af ingen Itänd» o. s. v.

polismånskenet.

Hvad ha ni att göra här?

Hvarför ska ni blossa?

Teaterstycken. II.

30