Sida 494
Den gamle skådespelaren
den gamle skadespel aben.
När mången gång jag vandrade derhemma Uti Borås, der jag min vagga hade, Och läste recensionerna om Hjortsberg, Om Torslow, Almlöf, Åbergsson och Sällström, Om deras rika lagrar och — recetter, Då blef det mig för trångt i knallebygden, Och för mig sjelf jag sad: jag vill bli större Än alla dessa bjessarne tillsamman. Vestgötasäcken slängde jag i vrån, Att konstnär bli från hjessan ner till tån.
Der stod uti Borås en gammal lada,
Der hvete, råg och hafre ömsom tröskas,
Men hvarest äfven sånggudinnor piska
Ur tröga menskosjälar konstens guldkorn.
Der upp jag trädde såsom Shakespeares Hamlet.
Hvad bifallsgny I Hvad lysande triumfer 1
Vestgötarne i hög förtjusning skreko
Vid orden: »vara eller icke vara!»
Och när jag förestälde sinnessvag,
Publiken lika galen blef som jag.
Så började min skädespelarbana. Men hvilken räkna kan dess törnestigar? Två onda andar följa skådespelarn: Den ena, mer naturlig, kallas hyssning, Den andra, mera konstlad, heter hvissling; Och bäda hafva de för plan och afsigt Att, liksom målen, fräta konstnärns lager. Väl har jag älskat äpplen från min barndom; Men få dem kapptals midt i synen på mig, Var ej den frukt, som konstnärn väntat sig.
Ernani, Kastilianska Hederskänslan, Ej gjorde stor effekt i Vestergötland, Men deremot jag roptes fram i Juden. 1 Småland spelte jag Oxmenuetten Med föga bifall, ty man sade allmänt, Att min deklamation ej hade styrka Tillräckligt nog för pjesens andemening. Smyghandlarne i Skånes södra städer Tillskyndade mig hvissling och förtret — Jag var för litet sann, så sades det.
Källa: Project Runeberg ·