Sida 495
Den gamle skådespelaren
dun g a mm! skådespelaren. 495
Som Rudolf i Korsfararne i Köping
Jag skarpt med Kollberg slets om konstens lager:
Man kallade mig allmänt för en heros,
»Som intet öfrigt lemnade att önska.»
Och oförgätlig är den stora dagen,
En dag, som skänkt mitt namn ett evigt minne,
Da Jaromir jag spelte uti Stamfrun —
Jag roptes fram, bekransades med blommor,
Då stod mitt konstnärsnamn på ryktets sky —•
Och detta skedde uti Vimmerby.
Gästroller gaf jag äfven sommartiden För smederna vid Skebo, Harg och Löfsta Uti en kolbod, inredd till teater; Och aldrig förr som Wallenstein jag skördat Handklappningar så väldiga och starka Som dem Vulcani söner mig beredde. De stampade, så stybb och koldam trängde Kring tak och väggar, scenen och salongen, Jag sotig blef i anlet och på skrud; Men stolt i dammet stod jag som en gudi
I, recensenter, som så lätt fördomen, O, att ni kände rätt hvad konsten lider 1 Stå på en vind i tretti graders vinter Och ändå föra ut sin roll med värma — Och spela hjelte, medan kroppen skälfver I alla leder, klädd i lärftstrikåer. Med rysning än på Vesterås jag tänker: En qväll jag der med framgång spelte Skulden; Men när jag segrande från Skulden gått, För skuld jag bysatt blef pà stadens slott.
Bland andra öden ock en älskarinna
Jag hade, primadonna vid teatern,
Oöfverträffelig som Abbedissan,
Fast denna roll ej lag i hennes genre.
I alla städer hade hon recetter;
Men icke nöjd med dem, hon knep ock mina.
Och hade jag en riddarmantel, strax hon
Den sönderskar och gjorde förklä'n åt sig.
En dag hon rymde bort med vår sufflör,
Med pjeser, garderob och direktör.
Källa: Project Runeberg ·