Sida 81
Engelbrekt och hans dalkarlar
FEMTE AKTEN. ,
81
mödanden erkännas först efter döden — då tystna tadlet och smädelsen. — Ingeborg! — En gång och kanske snart skall din lyckas sol lysa, men först måste den uppgå bakom kullen, som gömmer i sitt sköt din faders kalla stoft.
ingeborg. O, må den då aldrig uppgå! —Jag kan inte vinna min lycka för detta pris -*- nej — jag vill det inte! Blotta tanken derpå trycker mig till jorden! (Går några sleg från Engelbrekt.) Ar då mitt bröst tillslutet för hvarje gnista af den höga låga, som flammar i din själ, min far? — Vanslägtas då mitt hjerta så mycket från ditt, att det ej mäktar rymma andra känslor än dem som kunna egas af hvilken qvinna som helst? Finnes väl någon dotter här i norden så afundsvärd som jag, som kan vara så stolt som jag? — Jag blir aldrig Abilgards maka! — Välan! Jag är mycket mera redan — ja, mycket mera, min far! — (Öppnande sin famn mot Engelbrekt.) Jag är din dotter, Engelbrekt! (Kastar sig till hans bröst. Det blixtrar, och åskan höres på afstånd.)
Ingrid (som derunder uppehållit sig vid stranden, skyndar fram). Ovädret nalkas! (Lutar sig öfver Engelbrekt.) Heliga Guds moder, hvad din kind är kall! — Min vän, låt oss gå in och hvila! — Afslå inte denna bön! (Söker resa honom upp från bänken.) Och i sådant väder skall du företaga en så lång resa, innan ännu de sår du fått i striden blifvit läkta.
engelbrekt (reser sig upp från sätet, stödd af Ingrid och Ingeborg). Djupare blöder ännu mitt land. Striden för fäderneslandet slutar med striden om kronan. Så har det alltid varit. Skördarna, vunna genom den fattige odlarens möda och sådd, plundras af landets mäktige. Ärelystnaden, denna låga som aldrig värmer, men alltid förtär, kastar sitt eldregn öfver de mognade fälten. Ja, ännu en gång vill jag visa mig på den förhärjade skådeplatsen, och förmår jag inte mer, skall jag bland de glödande askhögarna med döende stämma ropa: Förbannelse öfver dem som mörda nuvarande och kommande slägtens frid! (Närmar sig andra sidan af teatern) När jag står så här stödd på er båda, förefaller jag mig sjelf lik ett bräckligt hvalf, hvilande på tvänne trogna pelare. — Vår boning var ju alltid ett fridens tempel? •—• Snart störtar hvalfvet ned från sina tvänne stöd. — En gång förenas dock de skilda stycken —•
Teaterstycken. ii. g
Källa: Project Runeberg ·