Teaterstycken 2

82

ENGELBREKT OCH HANS DALKARL Alt.

och då (med rörelse) i himlen byggs upp vårt tempel återl (De gå tit åt andra sidan. Det blixtrar, och åskan höres mullra på afstånd.)

Tionde scenen.

MÅNS BENGTSSON (med flere beväpnade tjenare i en båt, som lägger till vid stranden).

bf.ngtsson (beväpnad med en yxa, hoppande raskt i land jemte sina följeslagare, alla med dragna svärd). Skyndom oss I

— Säkert har han tagit in i den gamla fiskarstugan — der vid blixten såg jag mosstaket — det lyser i fönstret — der är det! (Hastar i spetsen för sina tjenare ut åt samma sida dit Engelbrekt gått.)

Elfte scenen.

ABILGARD. SVEN ULFSSON (båda ht skyn dan de).

abilgard. Gud i himlen! Jag kommer för sent! Följen mig! (Buller och klagorop af Ingrid och Ingeborg höras utifrån.)

Sven. Skynda! Skynda! (Bondfolket följer dem. Buller och vapengny utom scenen.)

Tolfte scenen.

Bengtsson (instörtar barhufvad, blodbeslänkt och svängande under vansinniga åtbörder sin yxa). Det är gjordt! — Men hvarför förföljer mig hans döende blick I (Kastar bort yxan och beläcker sitt ansigte med händerna.) Borrade jag mig djupt ner i jordens inelfvor, den följde mig ändå! — Rände jag ett spjut genom mina örhinnor, jag hörde ändå deras jämmer! — Hu! — Hvarför sade mig inte en ängel i det ena örat, att det var en djefvul som tjöt i det andra! — Dundren, I åskor! Sqvallren från stjerna till stjerna om detta gräsliga mord! (Fackelsken synes genom skogen.) Se! — Skogen brinner — hvarje klippa glöder som en ugn — hvarje blad blänker som ett varglos öga! — Helvete! Jag rädes dig inte

— vi äro ju gamla bekanta! — Det är blott himlen jag fruktar! — Ha, de närma sig! — Nåd! (Stryker med händenia