Sida 84
Engelbrekt och hans dalkarlar
väckt den, har jag lefvat nog. (Fattar Abilgards och Ingeborgs händer.) jag anade, att på min graf er kärleks lycka skulle blomstra — den döendes välsignelse dör ej med honom — den skall vaka vid tröskeln till er hydda och bli ett stöd, när jag ej mera finns. — (Uppreser sig, qvarhållaude deras händer.) Hvad ljuflig syn I Som svenska flickans hand nu hvilar uti danske mannens, så skola i en framtid de skilda folken ock förenas. Hvad våldet sammanlänkat, slitas skall med våld. — Själarues förening aldrig tvingas; men en gång knuten, aldrig slites den! — (Nedsjunker på stolen.) Morgonsolen uppgår — — högre än hon min ande svingar sig — klarare ljus än hennes jag snart får skåda! — (Lutar sig mot Ingrids bröst.) Ingrid! — Vid ditt hjerta vill jag slumra in — — der hade jag min himmel här på jorden — — från ena himlen till den andra jag får ila — ledsagad dit af edra böner — och — kanske — af mitt lands välsignelse! (Dör. Alla knäfalla kring den döde.)
Hymn. Till himlalanden Stiger vår bön: Gif hjelteanden Himlarnes lön!
(Under hymnen går solen upp. Ridån faller långsamt.)
Källa: Project Runeberg ·