Teaterstycken 2

FÖRSTA AKTKN.

87

förrådsrum för allt möjligt skräp. Tro mig, min Hildur, det slutas aldrig väl på det sättet.

Hildur. Det tror äfven jag; men du hade väl åtminstone för denna enda gång kunnat gå in på hans ideer, — du har nu förstört alltsammans.

adelmark. Jag kan inte vara en bedragare. Jag kan inte hjelpa en feberpatient att kasta sig ut genom fönstret.

hildur. Men det anstår inte heller en förståndig menniska att rasa mot en feberpatient, och allraminst en läkare. Med mildhet och skonsamhet måste han behandlas, och ett litet medgifvande å din sida hade . ..

adelmark. Ja, jag märker, att jag är misshaglig och motbjudande i allas ögon. Det återstod bara, att äfven du. .. Nå, välan, jag är en öfverflödig person på detta ställe. — Jag visste det redan förut... jag vet till och med, att jag har en lyckligare rival, som — men det är detsamma — farväl!

hildur. Farväl, min herre!

adelmark. Farväl, min nådiga! (Bockar sig och går till döiren, men stannar der och ser sig om.) Farväl! Jag går för sista gången. (Går ut, men återvänder genast.) Jag går, för att aldrig återkomma mer! (Tager i dörren, men stannar och vänder om.) Vid Gudi — Jag hade dock förtjent ett enda afskedsord!

hildur (som satt sig på en stol). Ett afskedsord? Jag trodde ni redan hade gått.

adelmark (framträder hastigt). Det är omenskligt att behandla mig med en sådan köld.

hildur. Jag kan inte hjelpa en feberpatient att kasta sig ut genom fönstret.

adelmark (fattar Hildurs hand). Hildur, förlåt mig! Den som älskar är ofta nog en större galning än den som samlar antiqviteter. Var inte längre ond på mig, om du inte vill se mig dö af förtviflan!

hildur (uppstiger). Åh nej! Inte passar det en stackars flicka att vara ond. En karl älskar, och likväl gör han allt i verlden för att plåga den han älskar. — Ju mer butter och tråkig han ser ut, desto mer älskvärd tror han sig vara. Hela dagen plågar han oss med sin svartsjuka, med förebråelser, nycker, deklamationer och Gud vet icke allt. För att riktigt förtjusa oss, förklarar han sig ledsen vid lifvet och vill kasta sig i dödens armar, den stackars men-