Sida 21
kostar det också . . . ja, mig kostar det förbannadt mycket! . . . Det är jag, som består kalaset . . . den brinnande märgpuddingen är tillagad af mig! . . . Af mig! . . .»
»Är du smord, eller hvad kommer åt dig? Tror du mitt ben är någon brandstege?» ropade till honom en arbetskarl, den han råkat trampa.
Mannen svarade ej ett enda ord, utan hastade bort. Kommen till slutet af bron, stannade han, lade handen öfver ögonen och skådade ånyo några sekunder på skenet, som allt mer utvidgade sig.
Derefter försvann han.
Malmen i tornen ljöd med fördubblad styrka och häftighet. Tätare blefvo trumhvirflarne. Starkare skränet och dånet på gatorna. Rödare himlen. Det var en hemsk natt.
*
Andra kapitlet. Ruinen.
Den delen af Stockholms stad, som bär namnet Ladugårdslandet, blef omkring fyra hundra år efter stadens grundläggning till dess utvidgande upplåten och bebygd. Ifrån äldsta tider utgjorde denna del, såsom äfven sjelfva namnet antyder, en sträcka tillhörig konungarnes ladugårdar, begagnad till mulbete ända till 1640, då, på gjord anhållan af Stockholms magistrat, förmyndareregeringen under drottning Kristinas minderårighet öfverlemnade den till nämda ändamål.
Ladugårdslandet har några få gator, som blifvit särdeles väl bebyggda och begärliga allt sedan Kungl. Djurgårdens underbart sköna nejder började draga till sig Stockholms befolkning ifrån alla de öfriga tjusande lustplatserna kring staden. För att kunna gå till Djurgården måste man passera Ladugårdslandets större gator, och det råder derför på dem mycken rörelse under den vackra årstiden, synnerligen vid de större folkfesterna, då hugade spekulanter för en enda
