Sida 61
frågan var eller ens få sigte på honom, uppnår han den smala trappa, som leder upp till vestra slottsflygeln. Med en jagthunds snabbhet hoppar han uppför de många trappstegen och står nu högt på slottsmuren, stödjande sig mot bröstvärnet, flåsande och med bultande hjerta.
Han skådar ut öfver torget åt Helgeandsholmen, som vimlar af hans vanmäktiga förföljare. Vridande sina förut vanstälda anletsdrag till ett rysligt löje, lyfter han sina armar mot höjden och knyter näfvarne hotande mot folkmassan.
Denna, som igenkänner honom, ryter af qväfdt raseri. Ännu en gång slungar han mot dem en hånfullt triumferande blick, hvarefter han kastar sig om, flyger som en pil öfver Trångsund och Stortorget samt försvinner i grändernas mörka djup.
*
Femte kapitlet. Vålnaden.
På den tid, som omfattar dessa och följande händelser, kunde hvarken bröllop eller begrafningar gerna hållas utan talrika gäster och dundrande kalas.
Ingen brud kunde föras till brudsängen, intet lik till grafven utan dukade bord och skummande bålar. I den högsta glädje så väl som i den djupaste sorg öfverflöd af mat och dryck! Doftet af blomsterbuketter eller af granrisade trappor inandades man med lika begärlighet.
När ljusen slocknat i brudkammaren eller i likrummet, raglade välbeskänkta gäster hem till sig. Det ansågs icke för något kristligt bröllop eller någon kristlig begrafning, om man icke hade magplågor och hufvudvärk i flere dagar derefter.
Framlidne erkebiskop Wallin lärde oss slutligen, att man kan vigas lika bra och begrafvas lika bra vid en kopp buljong och några konfektsbitar. Så uppkommo de så
