Sida 72
utropet, vände om, skyndade tillbaka och fann sin kamrat liggande på grafven.
»Hvad djefvulen går åt dig?» ropade han, skakande lif i den fallne.
»Vålnaden! Vålnaden! . . . Ser du inte vålnaden!» pustade denne, slående framför sig med händerna. Den andre karlen såg ingenting annat än grenarnes tröga rörelser för nordanvinden.
*
Sjette kapitlet. Fönsterrutan.
Det kan ej falla snö och blåsa nordanvind i evighet. Dagen efter begrafningen var en af de vackraste vinterdagar man kan tänka sig. Solen, glad att åtminstone få lysa när hon icke längre kunde värma, beprydde fönsterrutorna med de vackraste rosor och smyckade trädens kronor med tallösa briljanter. Men kallt var det, så att det knäppte i husknutarne och fotstegen knarrade i snön.
Framför den uppgjorda eldbrasan i det inre af de rum, fru Stenfjäll och hennes dotter bebodde, satt hela den sorgklädda familjen, rådgörande med hvarandra om gemensamma angelägenheter.
De döda äro qvitt sina jordiska bekymmer. De hafva lemnat dem i arf åt sina närmaste anförvandter. Sådana arf höra till lifvets hvardagligheter, och rik blir man ej genom den qvarlåtenskapen.
Det beslöts vid detta sammanträde af Stenfjälls efterlefvande maka och barn, att familjen skulle göra sig urarfva, för att på ett lagenligt sätt kunna undgå gäldandet af den aflidnes skulder, så väl kända som okända, men i hvilkas åsamkande de icke haft någon del.
Stenfjäll hade, såsom redan är nämdt, på de senare åren icke lefvat tillsammans med sin hustru. För att ostördt kunna öfverlemna sig åt de utsväfningar, han, i trots af sin framskridna ålder, ännu dyrkade, hade han jagat ifrån sig
